onediirectionstoryys.blogg.se

-Heej, skrek alla och hoppade på mig jag nickade bara som svar och fortsatte att försöka röra på benen men det fick inte dom kollade bara på mig men tillslut så frågade Louis.

-Chels vad är det?

-Lou jag känner inte mina ben........

 

När jag sa det sprang Lou snabbt ut säkert för att hämta en läkare och dom amndra kollade bara på mig, jag såg att april började få tårar i ögonen. Det var då jag jag märkte om jag inte känner min ben betyder det att jag aldrig mer kommer att kunna gå, jag kommer inte kunna dansa, spela fotboll vad ska jag göra?. Jag märkte att en tår hade runnit ner från min kind. April såg det och kom och kramade mig.

-Det kommer att gå bra, sa April. Jag nickade som svar och började snyfta. april gick ut och då kom Harry och kramade mig och viskade.

-Förlåt sötnos allt det här är mitt fel. När han sa det kunde jag inte tro mina öron. Det var absolut inte hans fel.

-Harry jag vill att du aldrig säger det igen okej? för det var inte ditt fel, sa jag och kollade rakt in i hans ögon. Dom var helt röda. Han nickade som svar ocg gick och satte sig. Exakt då kommer doktorn in.

-Chels jag ser att du har vaknat men vad är problemet, sa han.

-Jag känner inte mina ben, sa jag och började snyfta. Harry tog min hand och strök den som för att lugna ner mig.

-Okej det kan hända för att du fick en hård smäll i huvudet, sa han och kollade in i hans papper.

-Men kommer det att vara föralltid?,frågade jag  försiktigt.

-Nej abolut inte det är bara nu, men ska vi göra nåra tester?, frågade han. jag nickade som svar. Han kom fram till mig och förklarade att vi skulle försöka få mig att stå upp. Jag nickade och tog bort täcket. Doktorn hjälpte ner mina ben och tog mina händer.

-Redo?, frågade han. Jag nickade. Han tog upp mig. Men när jag stödje på benenn så vek dom sig och jag var nära på att ramla. Den känslan jag fick nu var oberskrivlig. Lou ställde sig hastigt upp och gick ut genom dörren. Niall följde efter honom och jag började gråta. Tänk om jag aldrig kan gå igen?.