onediirectionstoryys.blogg.se

 

 

- Men vem är du?, sa han och kollade på April

.                                                                                    

 

När han sa dom dära  fyra orden så högg det till i hjärtat. Jag klarade inte att vara där inne så jag sprang ut. Jag hörde att Chels ropade efter mig men jag ignorerade henne och fortsatte att springa. Jag sprang och sprang. Jag visste inte vart jag skulle. Det ända jag visste var att jag var tvungen springa bort därifrån. Jag stannade när jag såg en park och där fanns det en bänk. Jag gick och satte mig i bänken och lät tårarna rinna. Dom rann som ett vattenfall. Jag kunde inte fatta att Niall inte kommer ihåg mig. Har han glömt bort allt vi gott igenom. Han kommer inte ihåg vår första kyss, vår första dejt. Men det värsta va att vår månadsjubelium var nästa vecka och han kom inte ens ihåg det. Jag hörde att min mobil började ringa så jag tog upp den och kollade. Chels så klart. 

- Halå, sa jag när jag svarade. 

- Vart är du?, skrek hon. 

- I en park, sa jag. 

- Vilken park?, frågade hon och man hörde att Chels hålde på att bli arg och ingen ville att Chels skulle bli arg. 

- Jag vet inte, svarade jag ärligt. 

-Åt vilken håll sprang du, frågade hon. 

- Höger, viskade jag fram. 

- Okej stanna där jag kommer, sa hon och la på. 

Okej då är det väll bara att här och vänta på Chels. 

 

När April sprang ut så ville jag dölja efter men Harry stoppade mig och viskade i mitt öra. 

" Hon måste få vara en liten stund själv " 

Niall kollade på alla med ett leende på läpparna. Alla var helt tysta till och med Louis och det är konstigt att Louis är tyst. Jag tyckte så himla synd om April hennes pojkvän kom inte ihåg henne och stackars Niall han kom inte ihåg att han hade en flickvän. När det hade gått circa 15 min så börjad jag bli orolig för att April hade inte kommit än så jag ringde henne. Hon svarade på engång. 

-Halå,sa hon. 

-Vart är du, skrek jag. 

-I en park, sa hon. 

- Vilken park?, sa jag och började bli arg.

- Jag vet inte, sa hon. 

- Åt vilket håll sprang du,? Frågade jag. 

- Höger, sa hon. 

- Okej stanna där jag kommer, sa jag och la på. Jag skickade ett sms till Harry och sa att jag skulle hämta henne men fick inget svar. Jag hade fortfarande Louis bil så jag hoppade in och började köra mot höger. Jag kollade hela tiden åt alla håll men hittade inte April. Jag fortsatte att kolla och tillslut såg jag en tjej sitta i en bänk med hela mascaran utkleddad i ansiktet. Jag stannade fort bilen och började springamot henne. Jag gav henne en stor kram och viskade snälla saker till hennes öra. Tillexempel att allt kommer bli bra och sånt. Jag försökte få henne till bilen men hon vägrade. Tillslut gav hon upp. När vi kom till bilen började hon skratta. 

- Varför skrattar du, frågade jag henne. 

- Louis bil, sa hon. Jag skakade på huvudet. Ibland kan hon ha värdens sämsta humör och ibland bästa. Vi satte oss i bilen och började köra mot sjukhuset. Hela vägen försökte jag få upp April humör men hon kollade bara ut genom fönstret så jag gav upp. När vi var utanför Niall's rum så märkte jag att April började bli nervös. 

"Det kommer gå bra " viskade jag till hennes öra. Hon nickade och sen gick vi in. Alla kollade på oss. Mest Niall. 

- Du kommer inte ihåg mig eller hur, var det första April sa när hon kom in. 

-Nej tyvärr borde jag, sa Niall tillbaka. Hon skakade lätt på huvudet och gick och satte sig bredvid Louis. Louis viskade nåt till hennes öra och hon fick ett leende på läpparna. 

- Killar vi måste dra vi har en intervju, sa Liam. 

- Vi borde också gå så att du kan vila, sa jag och och ställde mig upp. April instämde och alla gick och gav Niall en kram utan April hon vinkade och  gick i därifrån. Stackars April. 

 

Det ända jag kunde tänka på var den dära tjejen hon blev så upprörd när jag inte kom ihåg henne. Jag tänkte på henne hela tiden och märkte inte ens att jag somnade.

 

Jag vaknade och kände på min panna. Jag svettades. Men det ända jag hade i huvudet var att Jag måste få April igen!